Olyckan

Anita Israelsson är Arbetsmiljöverkets tillsynschef i Luleå. Hon säger så här:

- Utredningen ligger på mitt bord. Jag har bara inte hunnit, men innan jag går på semester ska jag vara klar med den. Det är bara redaktionella saker kvar, små formuleringar som vi filar på. Det är många arbetsgivare, och vi måste vända på alla stenar utifrån kopplingen till arbetsmiljön. Vad är det som har brustit?

Åtta månader. Ska det behöva ta så lång tid? 

- Det är ingen som väntar på den. Åklagaren har inte legat på. Jag menar, han har andra dödsolyckor. Han väntar inte på utredningen för att sätta igång med sitt eget ställningstagande. Därför har vi inte rushat på. För oss är det viktigare att vi känner att vi gör ett bra jobb än att det ska gå fort. Naturligtvis är olyckan prioriterad av inspektörerna som jobbar med den, men samtidigt: det som har hänt har hänt. Det finns en annan verklighet också som är viktig att ta tag i och som kräver att vi gör akuta insatser. Mycket ligger på mig att jag inte läst den slutgiltiga versionen. Det är jag som är ansvarig. Jag måste förstå och begripa. Jag måste känna att det är ett bra material vi lämnar ifrån oss.

Om inte polisen förstår ert material vad gör de då?

- Då brukar de höra av sig till oss. Ibland kan vi också kallas som vittnen och förhöras av polisen. Vid så här allvarliga olyckor är fler än en inspektör involverad. Minst två. Nu har de varit tre med lite olika kompetenser. Teknik, kemi och organisation. Jag var med i början när de gjorde intervjuer på företagen. I svårare olyckor brukar jag stötta upp dem initialt. Sen har vi vår egen jurist. Det är viktigt att någon som inte är insatt i olyckan får läsa och ställa frågor, hur menar ni här, hur tänker ni där? Inspektörerna presenterar utredningen för henne. Sen får de gå tillbaka till sin kammare och jobba vidare, förtydliga. Man blir lätt hemmablind.

När lämnar ni över för åtalsprövning?

- Jag jobbar första veckan i juli. Innan dess lämnar jag över till åklagaren.